Den 11/6 kom min före detta arbetskamrat och vän i tidningen (NT – Norrköpings Tidningar). Det var roligt tycker jag 😀
Han har gått från reprofotograf och kopist till trubadur på äldre dar.

Janne och jag lärde känna varandra första gången 1982. Det är ett tag sedan och svårt att fatta att det börjar närma sig 40 år? Det vi jobbade med då var i allra högsta grad ett konsthantverk, både det Janne gjorde i mörkrummet och det jag gjorde som Retuschör.

Fortfarande håller vi kontakten och det händer att vi tar en lunch ihop. Det är roligt att vi inte tappat bort varandra genom åren.

Vår historia tillsammans började på Norrköpings Förstoringsateljé (NFA), som då låg i Åby, utanför Norrköping. Därefter följde ett par konkurser och ombildande av verksamheten, innan det slutligen gick i graven helt.

Efter Retuschateljén försvann de här yrkesrollerna helt, vartefter. Finns det fortfarande svartvita labb i hantverksmässig verksamhet så känner jag inte till det. Då menar jag verkligen som hantverk, utan mer teknisk utrustning än kameror. Med digitalisering och datorisering har ju möjligheterna stegrats enormt, och jag har svårt att tro att någon tjänar sitt uppehälle med att stå och blaska med händerna i kemiska bad för att göra ett foto.
Vad det gäller retuschen så vet ju de flesta vad som går att göra numera, och det är ju knappt att yrkesfolk behöver anlitas över huvud taget. Att som vi gjorde, sitta med airbrusch, penna och kniv … det tillhör i bästa fall en hobbyverksamhet bland de riktiga entusiasterna som vill bevara det gamla. I sämsta fall är det helt utdött.

Jag gick vid millennieskiftet tillbaka till fabrik, och när inte det heller gick så blev det omskolning. Efter det blev det en helt ny bransch med jobb inom Sjöfartsverket, och med fortsatt skapande och illustrerande vid sidan om.

Vad som hände med Janne och hans väg till att bli trubadur, det står det lite om i artikeln 🙂

Numera är han alltså en glad trubadur, och han verkar trivas bra med det 😀

Heja dig Janne, och Glad Midsommar!