Lollos Ritrum

Denna morgon vände jag det sista bladet i Bosse Lidéns debutroman, ”Mina fotsteg i ditt hjärta”.

Jag kan ärligt säga att boken satte fotspår i MITT hjärta …

Jag har tagit god tid på mig att läsa den, så den har steg för steg (fotsteg… 😉 …) vuxit inom mig. Det slutade faktiskt med att jag gick från smått tveksam inställning till att jag fullkomligt älskar boken. Den har en struktur som jag först var tvungen att vänja mig vid, men det räckte med ett par kapitel så var jag inne matchen.

Det är en vacker bok som speglar livet och tidens gång. Jag kan inte själv jämföra mig och mina minnen med en ung pojkes, men det är inte svårt att känna igen och förstå de unga tankarna och oförståndiga busstrecken. Bosse har hittat ett sätt att lyfta fram kärnan ur en tid i varje människas liv som förmodligen är den mest omvälvande. Det är nog väldigt sällsynt att lyckas gå igenom pubertet och tidiga tonår smärtfritt.

Jag upplever boken som nära nog poetisk i vissa delar, såväl titel som handling och upplägg. Det finns på flera ställen små uppstyckade partier, som verser i en dikt. Man gick från en känsla till en annan, från en tanke till en annan. Så fort man vant sig vid det var det mycket tilltalande.
Alla gillar ju inte poesi, så vissa kanske skulle tycka att min beskrivning låter ”obekväm”. Men även om jag själv tillhör dem som gärna läser lyrik, kan jag lugnt rekommendera boken till vem som helst. Det är ingen poesibok och den är allt annat än obekväm. Den håller tråden mycket bra, och precis som Sebastian själv gör i boken, är det lätt att se på berättelsen som en film. Insåg en bit in i boken att den kändes lika mycket som ett filmmanus som en roman. Inte för att jag vet något om filmmanus … men … 😉

Mycket gripande känslor och igenkännande situationer. Väldigt trevligt att också göra den här tidsresan till 70-talet, vilket väckte mina egna minnen från samma tid, och i princip samma ålder. Flera gånger kom jag på mig med att inombords le och nicka igenkännande. Det var väldigt trevligt.

Det är en bok som gett mig lite av nästan allt. Jag har flera gånger haft nära till både skratt och tårar.
I morse när jag kommit skapligt nära slutet kunde jag inte låta bli att läsa färdigt. Det var tur att ingen störde mig för tårarna var mycket nära. Sådana där sköna tårar som man får av vemod, och lycka.

Jag kommer att ta med mig ett uttryck från slutet av boken. Ett citat om livet som jag inte hört förut och som fick mig att le. Det är fyndigt och humoristiskt, och en riktigt bra metafor.
Jag tänker inte nämna citatet här. Ni får leta upp det själva … 😉

Tack Bosse, för ett antal fina frukoststunder under de senaste veckorna. Kommer det en fortsättning så har du en köpare i mig …