De olika lägrens ytterligheter och åsikter stångas fram. Den egna övertygelsen är alltid rätt och lyser med sin knivskarpa skärpa, vass och obestridlig.
De som inte har någon fast åsikt hamnar i gråzonen. Luddiga i kanterna och nedtryckta. Känner sig kanske dumma (som en åsna) för att de inte vet lika säkert, inte kan välja, inte vill ta parti.
Vem har mest rätt av de tre lägren? Jag har hört att åsnor inte är så dumma som en del tror. Att det istället handlar om envishet?
Kanske är det så att man måste vara lite envis när man är luddig i kanten och inte kan slåss för sin sak?
Lollos Ritrum 