För 16 år sedan (2009), skrev jag en novell som heter ”Den blå elefanten”. Den 15/7 2011, hade jag gjort en viss omarbetning, men inte så stora förändringar. Detta är den omarbetade versionen.
Den blå elefanten
Jag satt på övertid och arbetade vid min dator. En medelålders, grå kvinna … med mer färg inombords än utanpå.
Klockan var rätt mycket och jag började bli lite trött. Under en period hade vi haft erbjudande om att arbeta övertid, och jag trivdes tillräckligt bra med jobbet för att nappa. Dessutom har jag aldrig tackat nej till lite extra pengar. För hur sorgligt det än är att erkänna det så leder pengar till en hel del goda saker, som till exempel att ha råd att göra något av det man tycker om att göra. Vid det här tillfället sparade jag till en ny cykel med lite fler växlar, för cykla har jag alltid tyckt om och min gamla harv hängde knappt ihop. Och jag drömde också om att resa till västkusten på en målarresa. Men allt kostar ju, så jag tog alla chanser till lite extra slantar i plånboken.
Jag hade inte heller något emot att sitta ensam i det stora huset, med radion som sällskap. Tyckte faktiskt att det var riktigt skönt. Dörrar och portar var låsta, och mörkerrädsla har aldrig legat för mig. Jag har aldrig haft problem med att vara ensam. Det har alltid varit i min ensamhet som underverken skett. Det har varit då som jag hittat in till min innersta kärna och för ett ögonblick kunnat må som bäst av att vara jag. Och det var i min ensamhet som jag alltid bäst kunnat fly från verkligheten. Att stanna ensam kvar på arbetet och jobba var en större verklighetsflykt än att åka hem till en tillvaro som bara fick mig på dåligt humör. Hemma fanns de stora och tunga bördorna ‑ alla ”måsten” och tvång ‑ om man såg till de känslomässiga bitarna vill säga. Hemma fanns också det ständigt dåliga samvetet. När jag jobbade hade jag en legal anledning att glömma allt det där. Mitt privatliv var inte så lyckligt som jag skulle önska. Men allt det där är en annan historia.
Datorskärmen fick mina ögon att tåras efter flera timmars extra arbete. Kanske inte så konstigt eftersom jag bara tagit korta avbrott för att gå och hämta kaffe i fikarummet 40 meter bort. Klockan var mycket och himlen hade skimrat av stjärnor en bra stund i höstkvällen. Månen var dominant på himlen. Det var den jag i första hand såg när jag gav mig tid att lämna datorskärmen med ögonen och titta ut genom fönstret. Höstkvällens måne var inte helt rund utan såg ut som om någon försökt sudda ut konturen snett upp till vänster. Den såg magisk ut, med små molnskyar som långsamt svepte över den. I ena ögonblicket såg den oskarp och dimmig ut, beslöjad av molnskyar. I nästa stund gled den skira ridån undan och blottade den bländande vita himlakroppen. I hela sin glans strålade den, så skarp i sin skepnad att det kändes som om det gick att ta på den. Jag föreställde mig ett ögonblick att jag sträckte ut handen, greppade det lilla klotet och kände en glatt och sval yta i min handflata. Jag var faktiskt på väg att sträcka ut min hand för att göra just det, när jag kom på mig själv. Jag skakade lite på huvudet, flinade och kände mig nästan lite generad, trots att jag var ensam. Jag slet blicken från månen som var så hypnotisk och fängslande, men jag var snart där igen. Fyllde mina trötta ögon med månens magi.
Den hade rört sig fort över himlen, och över fönsterytan. När den första gången dök upp i synfältet ‑ långt nere i vänstra kanten av fönstret ‑ hade jag tagit den för en av gatlyktorna lite längre bort på gatan. Jag fick titta flera gånger innan jag fattade att det var månen, och inte en lykta. Nu strålade den förföriskt en bra bit upp på himlen, mitt uppe i centrum av fönstret. Där fanns ingenting annat att förväxla den med. Den satt där uppe på himlen, ostörd, i ensamt majestät. Den hade en sådan lyskraft att man var tvungen att titta en bra bit vid sidan om månen för att se alla gnistrande stjärnor. Det här var en måne som kunde mana till stordåd och fantastiska gärningar … likaväl som illdåd och ondska. Det kändes som om månen var ett varsel …
Jag insåg att det började bli dags att ge sig, om jag skulle orka upp till jobbet nästa dag. Tröttheten spred sig och jag tyckte hela tiden att det rörde sig i ögonvrån. Men jag hade några saker kvar att göra innan jag vill avbryta, så jag skärpte till mig efter att jag hämtat kvällens fjärde kopp kaffe. Jag ville inte avsluta mitt i ett moment som kanske skulle göra att jag tappade tråden till nästa dag.
Det hade gått en stund sedan jag tittat på månen den sista gången, så jag hade hunnit försjunka i arbetet igen. Även om jag anade vissa rörelser i det yttersta av mitt synfält så brydde jag mig inte om det längre. Jag hade lockats av sådana rörelser, mer eller mindre hela kvällen. Det hade inte en enda gång varit annat än inbillning. Men plötsligt hände något som jag inte kunde ignorera. Det var åter igen en rörelse, fast den här gången var det annorlunda. Allra först envisades jag med att totalt ignorera det jag upplevde som inbillning. Dessutom var det som rörde sig blått, i samma blåa ton som blocket med Postit-lappar som låg ungefär där jag sett rörelsen. Jag trodde naturligtvis att det var det blocket som lurade mig.
Men nästa intensivt blåa och tydliga rörelse var det som definitivt bröt min koncentration. Det var då som jag inte bara såg, utan även hörde något. Ett svagt och väldigt snabbt trippande ljud – som när man trummar lätt med fingrarna mot en bordsyta – och något blått som dök upp mellan lampan och telefonen, med riktning mot datorskärmen. Där fanns inget Postit-block, så jag blev tvungen att titta dit.
Och sannerligen … den här gången fick jag se något som jag aldrig sett förut? När jag tänker tillbaka så tycker jag nog att det konstigaste just då, det var att jag inte blev chockad, eller ens särskilt överraskad. Med tanke på vad det var som klev fram på skrivbordet framför mig så är nog det mest anmärkningsvärda i situationen att jag fann den så egendomligt självklar och naturlig. I tankarna så tänkte jag lugnt, ’Jaha.., här kommer det en liten blå elefant. Det var ju rätt ovanligt’.
Fram på skrivbordet kom, mycket riktigt, en liten blå elefant. Den var inte mer än en tvärhand hög. Den trippade runt på skrivbordet, från den ena saken till den andra, och liksom nosade och undersökte saker med sin snabel, precis som en hund gör med nosen. Den gick fram till en penna som låg någon decimeter till höger om tangentbordet. Svepte över den med snabeln, buffade lite på den som för att undersöka om den levde och försökte sedan lyfta den men gav upp när den inte fick något bra grepp. Sedan tappade den plötsligt intresset för pennan och trippade bort till radergummit i stället. Samma procedur genomfördes även där och hela tiden satt jag bara och tittade på den lilla figuren, hänförd men helt lugn. Efter en stund var det Postit-blockets tur. Elefanten gick fram till blocket och smälte nästan illusoriskt samman med det, så exakt lika var de i den blå färgen. Elefanten tittade på blocket och la huvudet lite på sned. Sedan lyfte den ett framben och sänkte blicken som för att granska sig själv. Den verkade nöjd med att konstatera att den hade samma färg som blocket och vände sig därefter bort därifrån och trippade mot mig i stället. En bit från bordskanten satte den sig ner, åter igen liknande en hund, och tittade upp på mig med förväntansfull blick. Även blicken påminde om blicken hos en hund som väntar på att husse eller matte ska hitta på något skoj.
Den satt så en liten stund, avvaktande. Sedan kom nästa egendomliga sak, men den här gången ska jag erkänna att jag åtminstone blinkade till av förvåning … Den började prata!
”Hej!” sa den med en liten, liten mjuk röst. Varken pipig eller dov, utan något mitt emellan.
”Hej!” svarade jag, som om situationen var den naturligaste sak i världen. Vad fanns det för märkvärdigt med att jag satt på mitt arbete en sen höstkväll och pratade med en liten blå elefant på mitt skrivbord?
När den inte sa något mer så fortsatte jag att prata i stället.
”Får jag fråga vad du är för någon liten figur? Jag har aldrig sett något som du förut?”
”Ja, visst får du fråga?” svarade elefanten. Sedan satt den lika tyst som förut och tittade på mig. Efter en stund började jag blinka förvirrat, för jag kom inte riktigt på något att säga. Elefantens ansiktsuttryck mjuknade i ett vagt leende. ”Vill du ha ett svar också?” frågade den. Elefanten flinade upp sig ännu mer, nästan som en människa denna gång.
”Ja tack!” svarade jag och flinade tillbaka. Elefanten fick mig att må bra.
”Okej.., jag är en Verkställare!” Svaret var kort och med en underton. Som om den vill säga ’det borde du väl se’ …
”Jaha!” svarade jag som om jag precis hade fått allting förklarat för mig. ”Vad gör en sådan då … och var kom du ifrån? Huset är ju stängt och låst?” Lite praktiska detaljer kändes ändå rätt angelägna att få svar på. För trots allt var det ju lite konstigt att ha en sådan figur på skrivbordet.
”Jag är här för att verkställa en av dina drömmar, för jag är en drömverkställare, och jag kommer inte från en plats direkt, utan snarare som från ett behov …”
”Oj då!? Det var värst!?” sa jag, som om jag förstod precis, fast att jag inte fattade ett dugg. I stället gick jag direkt på kärnfrågan. ”Menar du att jag kan få vilken dröm som helst förverkligad?” Det går inte att förneka att jag blev lite upphetsad. Något annat skulle väl knappast vara normalt. Tänk om drömmar kunde bli sanna? Det vore ju som att sagor blev till verklighet …
Elefanten reste på sig igen och började trampa runt lite, fram och tillbaka, medan den pratade.
”Njae, riktigt så är det ju inte, förstås. Det finns vissa direktiv förstår du!”
Där dämpades min värsta iver något…
”Jaha! Vilka då till exempel?”
”Jo …” fortsatte elefanten, ”… drömmen måste vara ärligt menad. Den får alltså inte uppstå från någon tillfällig nyck. Den får inte heller skada någon, vare sig dig själv eller någon annan, och den ska ha effekt för lång tid framåt. Det ska alltså vara en långsiktig dröm och inte att du vill ha pengar till en resa utomlands eller något sådant!” När elefanten sa det sista så stannade den och tittade allvarligt på mig. ”Detta är viktiga saker, förstår du!”
”Ja, ja, naturligtvis!” sa jag, och kände mig nästan som ertappad med något fult. Det kändes som elefantens viftande snabel i det ögonblicket var ett uppläxande pekfinger …
”Och som sagt, det är bara EN dröm du får verkställd! Åtminstone bara en åt gången, och åtminstone bara en just nu!”
”Jaha.., det finns alltså en chans att önska igen.., vid ett annat tillfälle?”
”Visst finns chansen, men den är inte självklar. Vissa får bara en chans under hela sin livstid, så jag rekommenderar dig att inte räkna med en andra chans när du bestämmer dig för vilken dröm du vill ha uppfylld. Utgå ifrån att det här är den enda chans du får …”
”Okej.. !?” Jag undrade stilla om Aladdin någonsin ställdes mot så hårda begränsningar när han gnuggade fram sin ande ur lampan …
Elefanten satte sig igen, som en hund, och började klia sig ihärdigt bakom örat med ena bak- … eh … foten … eller vad man nu säger om elefanters fötter. Tassar har de ju inte i alla fall, så mycket vet jag!
Medan denna lilla blåa elefant kliade sig och såg allmänt njutningsfull ut, sa den…
”Jaha, min vän … ååhh … nu är det bara … aahh … att komma på vilken dröm … mmm … du vill ha uppfylld.” Den slutade kliandet med en suck av välbehag, satte sig till rätta och tittade upp på mig med en uppmanande blick.
Jag tittade tillbaka och kände ett visst mått av stress komma krypande utmed ryggraden.
”Hur lång tid har jag på mig?” frågade jag med hopp om att den skulle säga att den kunde komma tillbaka efter en vecka ungefär, så att jag skulle hinna fundera ut det bästa möjliga svaret. Men nej, så väl var det inte …
”Så fort som möjligt bör det bli. Innan du går hem till din familj så måste valet vara gjort. Men jag har annat att göra så jag vore tacksam om du kunde skynda dig på ytterligare. Du får gärna svara … nu!”
”Är det inte lite dåligt med tid för så viktiga beslut?” sa jag och kände att jag blev lite sur …
”Kan så vara … men …” elefanten log upp mot mig, ”… har du så många viktiga och långsiktiga drömmar att välja på då?”
Jag blev ju tvungen att erkänna för mig själv, att när jag snabbt tänkte igenom de drömmar som låg som mest nära till hands i mitt medvetande, så var de åtminstone inte så särskilt långsiktiga. Det var svårt att veta om de ens var viktiga. Jag gav elefanten en suck och en blick. Jag undrade om elefantens uppdragsgivare verkligen stod för det här stränga påbudet, eller om jag kanske kunde ringa någon och klaga? Men medan jag tittade på hur den lilla elefanten strosade runt och underhöll sig själv i väntan på svar, så insåg jag att det väl knappast fanns så många att ringa. Dessutom gick tiden. Jag gav månen en blick och drog ett djupt andetag. Sedan startade en febril aktivitet i min hjärna.
Jag som först hade trott att det skulle bli så svårt att välja, när man har så många drömmar som jag, insåg snart att det inte var många av dem som uppfyllde alla de där kraven som hade räknades upp. Ju mer jag rabblade igenom mina drömmar och önskningar i huvudet, desto mer insåg jag att det största problemet skulle bli att inte förlora alla drömmarna, eftersom de flesta valde bort sig själva, så att säga. Om det inte var drömmar som var väldigt kortsiktiga så var det drömmar som oundvikligt skulle göra någon illa. Så sent som tidigare samma kväll hade jag t.ex. tänkt, ’Vad skönt det skulle vara att få åka bort en vecka till ett SPA någonstans!’. Inte nog med att det var en tillfällig nyck utan den var ju dessutom mycket kortsiktig. Jag kanske skulle må bra några dagar, men sedan då?
Det fanns andra drömmar i mitt liv, som både var ärligt menade och skulle ge en långsiktig effekt. Men då fanns en stor risk att jag skulle göra någon illa i stället, till viss del kanske göra mig själv illa. Det var sådant som man inte visste i förväg. Jag kunde alltså ganska snabbt sålla bort de flesta av mina drömmar. Raskt blev det inte så många drömmar kvar att välja på, så ganska snart kunde jag systematiskt räkna upp dem i mitt huvud.
Den första drömmen:
Jag har alltid drömt om att bli konstnär. Den drömmen har funnits i mig så långt tillbaka jag kan minnas. Men jag har aldrig haft självdisciplin nog att genomföra min dröm. Från början gav jag upp drömmen för jag trodde att jag aldrig skulle kunna försörja mig som konstnär. Jag var bränd från barnsben vid tanken på att aldrig ha pengar. Min pappa var konstnär och drog inte in tillräckligt med kontanta medel för att det skulle gå runt på ett acceptabelt sätt, utan vi levde på socialbidrag. Min mamma grät ständigt och jämt över pengar som aldrig fanns. Jag växte upp med en djupt rotad oro för pengar, som ett svävande spöke kring allt vi gjorde och allt vi sa. Det hade blivit som en del av vardagen och en del av mina föräldrars smärta.
Med åren hade den oron tonats ner. Även när pengar saknades behöll jag i regel mitt lugn, även om det kunde vara påfrestande för humöret. I stället hade orsaken till att inte förverkliga denna dröm blivit mer en praktisk fråga och en fråga om ork och dålig tilltro till den egna förmågan. Men i mitt hjärta fortsatte drömmen att finnas till, även om den modifierats något. Från att ha varit en dröm om att måla och teckna dagarna i ända, för att sedan kunna delge andra det jag gjort och även kunna leva på det, så hade bilden av en mer flexibel verksamhet tonat fram. Allra helst hade jag vid den här tiden av mitt liv önskat att jag kunde skriva och illustrera mina egna böcker, gärna barn- och ungdomsböcker. Teckna och måla med pennor och färg var fortfarande den mest primära drömmen, men att få måla med ord och text hade också blivit ett mycket starkt behov hos mig. Fast egentligen hade det nog alltid varit det när jag tänkte efter. Det skrivna och fantiserade, i ord och text, hade alltid funnits med mig, i mina dikter, i mina dagböcker, i mina uppsatser i skolan. Jag fullkomligt älskade det. Men allt brast på grund av det dåliga självförtroendet, den dåliga självdisciplinen och frånvaron av inspiration i långa perioder.
Att kunna leva på att författa och illustrera var en långsiktig dröm, absolut inte tagen från någon impuls. Den var definitivt ärligt menad och ingen skulle kunna fara illa av det, snarare tvärt om. En författar- och konstnärsdröm var alltså helt okej.
Den andra drömmen:
En annan dröm som jag också alltid haft berör en stor del av min personlighet. Jag skulle vilja ha ett betydligt större självförtroende och en mer genuin självtillit, för att kunna bli en starkare människa. Jag hade en bild av att jag i så fall skulle kunna fatta avgörande beslut på ett helt annat sätt. Ett större självförtroende, eller starkare självtillit, skulle även göra mig mindre rädd för felsteg i livet. Det var enormt tröttsamt att alltid stå och stampa på samma vacklande fläck, utan att ha en aning om vilka mått och steg som vore de bästa att ta för att lösa en aktuell problematik. Ibland, eller ganska ofta, kanske det egentligen bara handlar om att våga.
Om jag var starkare i min person och vågade mer skulle jag kanske också kunna ta steget mot ytterligare en hemlig dröm. Den att våga stå på en scen och agera som skådespelare. Att få leva ut min fantasi i roller av alla möjliga slag. Hur många gånger under uppväxten hade jag inte fantiserat mig in i en roll framför spegeln. Dels hade jag som de flesta andra barn och ungdomar stått och mimat till min favoritmusik, och föreställt mig att jag var en duktig sångerska. Men sångröst hade jag ju inte så fantasierna kring skådespeleri var mer realistiska.
Så, att våga mer och att inte ständigt vara så rädd för att det ska bli helt fel, det är en av de drömmar som skulle kunna passa i detta sammanhang. Ett gott självförtroende skulle kanske även kunna generera i att andra drömmar blev verklighet, vilket var ett stort plus.
En liten, och rätt långsökt risk fanns att denna dröm skulle kunna leda till att andra blir sårade, för det är vad som kan hända när man vågar säga sin mening. Men min önskan som sådan, i sin andemening, kunde det väl ändå inte vara något större fel på? I stora drag uppfyllde den i alla fall alla krav som ställdes på ett lämpligt val.
Den tredje drömmen:
Denna var vald som min sist, och kanske mest förtvivlade dröm. Den handlade om att få möta mitt livs stora kärlek. Den som får allt annat att blekna och tar min kropp och min själ i besittning. Att få möta den människa som gör att allt plötsligt hamnar på rätt plats i tillvaron. Att få känna sig så uppfylld av en annan människa att varje dag blir lätt att bära, just för att man vet att just den människan finns. Att få längta sig genom dagen, till den stund när man åter ska få förenas med den man har kär. Att få sätta någon annan i första rummet och med glädje ge vad man kan för att den personen ska må bra. Att få känna att man själv är av liknande betydelse för den man älskar. Att själv få känna sig älskad och att få förenas, i kärlek, i samförstånd och djup gemenskap. Att få känna åtrå och lusta, utan att behöva fantisera fram förutsättningarna för dessa känslor. Att äntligen få uppleva sann erotik och äkta extas, som tillsammans med ömheten och respekten för varandra gör att allt oväsentligt bleknar bort till intet. En gemenskap som gör att världen krymper, och växer, på samma gång. En kärlek som får livet att upplevas och kännas som det stora mirakel det faktiskt är.
En dröm, en äkta och sann dröm. En långsiktig dröm, och en dröm som rimligtvis bara borde göra gott, inget ont. Inte ens tanken på att jag kanske skulle såra min partner om jag träffade någon annan, inte ens det gjorde drömmen omöjlig … eftersom det förmodligen skulle ge oss båda en chans att leva ett bättre och rikare liv när de första sårade känslorna lagt sig.
En dröm om ett förhållande där den enda djupa smärtan är den som uppstår när man är ifrån varandra. Den enda djupa sorgen är den som uppkommer om man förlorar varandra. En dröm som innebär att vad man än råkar ut för i livet efter en samvaro som den, så har det ringa betydelse … eftersom man ändå har älskat. Man har fått älska … helt, rent och äkta. Mycket mer kan inte en människa begära …
Jag hade alltså samlat ihop tre drömmar som jag nu skulle välja mellan. Sakligt gick jag igenom dem i mina tankar, så fort jag bara kunde, eftersom den lilla elefanten börjat trava omkring på skrivbordet och verkade lite uttråkad i sin väntan.
Jag gav varje dröm en rimlig chans. Vände och vred på saker och ting, för att inte missa något. Men jag stannade inte alltför länge vid varje tanke. Det var inte svårt att bestämma sig för vilken av de tre önskedrömmarna som var mest riktig att välja.
Den första drömmen, konstnärsdrömmen, valde jag bort i det här sammanhanget. Jag insåg ganska snart, när jag funderade på det, att det var en önskedröm som till stor del kunde påverkas av min egen vilja. Det var en dröm som var fullt genomförbar, utan att få den förverkligad av en liten blå elefant. Om jag verkligen ville utveckla min konstnärliga ådra, så skulle jag kunna det, med rätt sorts ansträngning.
Den andra drömmen valde jag också bort, av den anledningen att där fanns, nästan i alla fall, samma möjligheter som i den första drömmen. Där fann det en möjlighet att utvecklas av egen kraft bara jag verkligen ansträngde mig för det och lyckades hitta drivkraften till det. Att stärka självförtroende och självtillit är något som inte borde vara helt omöjligt, även om det kanske inte är så lätt …
Då var det bara den tredje och sista drömmen kvar. Att finna den stora kärleken i livet, det var verkligen något som man inte kan råda över själv. Få drömmar är väl så omöjligt att påverka som en sådan. Man kan finna människor att älska och tycka om, människor som man trivs ihop med o.s.v. Man kan föda sina barn och man älskar dem gränslöst, även om det då i väldigt hög grad är enkelriktad kärlek. Men att finna den stora, sanna och övergripande kärleken, det är ytterst få förunnat, samt att det ska till en rejäl portion tur. Dessutom har vi nog rätt olika behov, och olika bild av vad den sanna kärleken består av …
Jag tvekade! Varför tvekade jag? Jag visste vilken dröm som var den mest självklara att välja av dessa tre … men något kändes fel…
Sekunderna gick, och för varje sekund hann jag tänka och känna en mängd saker. Jag ställde mig själv frågor som jag inte kunde svara på. Men frågorna fanns där och det var dem som gjorde mig så osäker! Jag kunde inte greppa det riktigt ännu, men en tanke började ta form i mitt huvud. Det kändes som om jag skulle begå ett stort misstag om jag skulle få denna önskan uppfylld utan ansträngning. Mitt lättjefulla jag tjatade på mig hela tiden. Satt där på min axel och sa att jag var dum som tvekade. ’Det är väl bara att ta chansen när den bjuds’, sa rösten i mitt öra.
På min andra axel satt mitt förnuft och pratade med samma envisa röst. ’Tänk dig för’, sa den. ’Du vet inget om konsekvenserna!’
Någonstans i virrvarret av tankar ställde jag mig själv ett par viktiga frågor. Det var dessa frågor som blev början till lösningen. ’Hur skulle föremålet för min stora kärlek framstå i verkligheten? Vad skulle kunna få mig att älska på det viset?’
Det tog ytterligare några sekunder innan allt föll på plats. Sedan vände jag mig mot den lilla elefanten. Hela proceduren, att tänka igenom och välja dröm, hade kanske inte tagit mer än mellan 5-10 min, men det kändes som en evighet. Jag hoppades innerligt att jag valde rätt …
Elefanten tittade på mig och lämnade sina försök att klämma ihop två gem. Den kom fram till mig och sa, ”Du är redo, ser jag …”
”Jag tror det,” svarade jag, utan att alls vara i närheten av säker. ”Jag har bara en fråga först, innan jag bestämmer mig slutgiltigt.”
”Jaha … fråga på bara!”
”Får man ge bort sin önskan till någon annan? Jag menar, inte avsäga sig den utan bara flytta över den?” Så fort jag hade uttalat frågan högt undrade jag om jag var riktigt klok … ?
Elefanten däremot, såg inte särskilt förvånad ut, men den grunnade en stund på sitt svar … rynkade pannan och smackade …
”Det är inte särskilt vanligt att den frågan ställs, men visst kan du göra så … om du verkligen vill.”
”Det går alltså att ge bort chansen?”
”Ja, det gör det! Absolut!”
”Bra! Då är det vad jag bestämmer mig för att göra …” När jag kommit så långt så kände jag att jag gjorde helt rätt. Att jag inte blivit från mina sinnen.
I mina tankar hade jag några som jag ville skulle få chansen, och som kanske skulle behöva den bättre än jag. Jag visste en ung man som kämpade mot ett mentalt monster de gånger han mådde som sämst. En ung människa som skulle kunna få så mycket mer livskvalité om han fick en bättre fysisk och psykisk hälsa, och slapp ifrån sjukhusvistelser och beroendet av psykofarmaka. Han hade berättat hur mycket han hatade monstret, att han önskade att monstret inte fanns. Kanske den blå elefanten kunde hjälpa honom?
En annan manlig vän var rädd för ensamhet. Han satt fast i livet och vågade inte ta vissa avgörande beslut på grund av den rädslan.
Ytterligare en annan vän, en kvinna, drabbades ideligen av väldigt hårda slag i livet. Som om livet utsett henne till en utmärkt stötesten. Hon var en urstark och tålig kvinna som var väl förtjänt av lite mer tur och medgång.
Jag kände fler. En gick arbetslös och vara väldigt nära desperationens urholkande kraft, den värdemässiga och den ekonomiska. Det fanns många önskningar och långsiktiga drömmar där ute, som den lilla elefanten kanske kunde hjälpa till att förverkliga, på ett mer adekvat sätt. I min kärlek till dessa människor ville jag föra över chansen till någon av dem, i hopp om att en sådan gåva skulle komma till sin rätt, där den passade absolut bäst …
Elefanten bara log …
Det finns många talesätt och bevingade ord som kommit till av att mycket kloka människor har levt sitt liv med förstånd. De har byggt upp en skatt av visdom och erfarenhet för kommande generationer att ösa ur. Ett känt talesätt är detta, ’Det är inte målet som gör resan, det är vägen …’
Det kändes helt enkelt fel att få de stora, omvälvande och viktiga bitarna i livet … helt gratis. Just mina drömmar var av en art som jag borde kunna fixa själv. Om jag inte behövde kämpa för det nu, hur skulle jag då kunna uppskatta det längre fram i livet. Vi lever ju trots allt inte på kärlek allena … åtminstone inte på enbart en sorts kärlek. Det finns så mycket annan kärlek som är minst lika viktig. Som kärleken till livet i sig själv, till vår jord, till universums mysterier …
I mina tankar hade jag insett en sak som jag inte tänkt på tidigare. Ju mer jag tänkte på det desto starkare blev min tro att det var så det fungerade … åtminstone för mig. Vilken kärlek det än handlar om så måste den byggas från grunden. Det är så man bygger stabila hus, med en stadig grund att stå på …
Jag behövde helt enkelt lära mig att älska mig själv först, och för att nå det målet ville jag inte gå några genvägar. Jag ville ha grunden stark och solid, byggd med omsorg, sten för sten … Ett sätt att börja på kunde kanske vara att förverkliga vissa andra drömmar först, som t.ex. den att bli något av det man drömt om … bli en konstnär. Eller att lyckas bygga upp sitt självförtroende för att bli en starkare människa. Någonstans på vägen i det arbetet kanske jag skulle kunna upptäcka att jag tycker bättre om mig själv än vad jag trodde att jag kunde göra. Att jag är nöjd med mig själv som jag är och trivs med att vara den jag är. I den känslan kanske jag kan få glädjen att lägga den första stenen. Med sten för sten kanske jag alltså kan lära mig att älska mig själv …
Genom kärleksporten till mig själv, när den är färdigbyggd, kanske jag sedan kan gå ut och möta livet och andra människor. Jag kanske skulle kunna våga låta mig vara tillgänglig för livets fröjder, på ett helt annat sätt.
Min dröm var tvungen att börja med mig själv. Jag ville bygga mitt jag och lägga mina byggstenar utan hjälp. Jag ville leva mitt liv, inte bara få det serverat …
Om jag skulle dö utan att ha förverkligat mina drömmar, då kunde jag i alla fall se tillbaka på resan. Jag inbillade mig att det var bättre än att sitta och beskåda slutmålet, utan att förstå hur jag hamnat där. Perfekt var inte tanken, det visste jag, för utan att verkligen nå fram till målet kunde man knappast få den äkta tillfredsställelsen som borde infinna sig först när resan är fullbordad. Men det var något jag räknade med att jag kanske skulle missa, med lite av en gnagande ångest i bröstet. Men jag hade bestämt mig och la den svidande känslan åt sidan.
Det var för min själ jag gjorde detta val. För att mitt inre jag en dag i framtiden skulle kunna vandra vidare in i evigheten, som något starkare och något lyckligare. Jag vet inte om jag tror på själavandring eller ett liv efter detta ‑ önska och hoppas kan man ju alltid ‑ men oavsett om vi bara har ett enda liv att leva, eller får chans att leva en eller flera gånger till, så vill jag känna att jag gjort mitt allra bästa … helt och hållet på egen hand och av egen kraft …
Medelålders var jag, och grå i skalet. Men jag var också frisk, och full av drömmar och mål att sikta mot. Jag hade många år framför mig att nå något av det jag önskade mig … såvida jag inte blev påkörd när jag klev utom dörren! Men hur ska vi kunna leva utifrån sådana tankar? Ingen kan göra mer än sitt bästa!
Därför gick jag nu och öppnade fönstret till den månbelysta och stjärnklara höstkvällen. Jag hämtade den lilla elefanten på skrivbordet – som jag på något sätt förstod utan talade ord ‑ lät den kliva upp i mina kupade händer och tog den med till det öppna fönstret. Precis lika självklar och naturlig, som när jag först såg elefanten på mitt skrivbord, precis lika självklar var känslan nu när jag utan att tveka visste vad jag skulle göra för att skicka min chans vidare. Jag ägnade ingen större tanke åt hur underligt det var, utan lät bara den känslan flyktigt driva igenom mig.
Jag lutade mig ut en aning och höll fram mina händer i den kyliga kvällen. Tillsammans med elefanten tittade jag upp mot månen.
”Då så, min lilla vän! Ge dig av nu och sök upp den av mina vänner som bäst behöver dig. Du får bli min kärleksgåva till dem.”
Elefanten tittade på mig. Med huvudet lite på sned ställde den en fundersam fråga till mig…
”Du kommer inte att ångra dig då? Du kanske inte får någon mer chans?”
Jag tittade tillbaka på den lilla varelsen som satt i mina händer, där månljuset förvandlade den blå färgen till silver. Jag svarade inte genast, eftersom frågan var mer än rimlig, även för mig själv. Som den människa jag är så fick frågan mig att känna aningen av panik. Tankar for genom huvudet under bråkdelen av en sekund, tankar som ”Hur dum får man vara … här står jag och slänger bort mina drömmar … !!!!”. Men jag skärpte mig rätt snart och började skratta lite lätt …
”Hi hi … jo du, det kommer jag med all säkerhet att göra då och då … ångra mig förtvivlat! Men, du vet, sådant är ju också en del av livet! Att vara människa innebär bland annat att vi gör misstag, om och om igen. Men det innebär också att vi har möjlighet att då och då göra något riktig rätt, att få en chans att utföra stordåd, i smått och i stort …”
Så var det dags! Jag sträckte upp mina händer lite till och sakta lyfte elefanten och svävade långsamt upp mot kvällshimlen, upp mot månen. Mitt i månens öga såg jag hur den sakta upplöstes, tills den inte var mer än skimrande, silvrig rök. Som ett glittrande litet moln såg jag den sätta fart, rakt in i månen …
Det var så vackert och jag kände hur det knöt sig lite i bröstet på mig! Med hela mitt hjärtas uppriktighet viskade jag mot skyn … ”För glädjen och styrkan i min själ … och för kärleken … ger jag bort dig till dem jag älskar … Lycka till …”
En kort stund stod jag kvar och tittade på månen, som fortfarande hade en aning av silverblå och glittrande glans. Just då var jag fylld av alla upptänkliga känslor. Som den enkla människa jag är kunde jag bara hoppas att jag hade gjort rätt, valt rätt. I grund och botten kändes det trots allt bra. Jag kände mig dessutom ovanligt klok i mitt val. Den magiska aftonen med den märkliga upplevelsen hade fått mig att känna en hög personlig tillfredsställelse. Att inte ha fallit för frestelsen gjorde mig mycket nöjd med mig själv, trots att det fanns en viss tveksamhet inför det kloka i beslutet.
Men sådant är livet, på gott och ont, fullt av tvivel och vankelmod. Det liv jag lever är min pågående resa … och den vill jag absolut inte vara utan. Genom att vara ärlig mot mig själv, vill jag leva mitt livs äventyr … varje dag …
Även när det gör ont…
Sakta stängde jag fönstret, vände mig om för att stänga ner mitt arbete på datorn och logga ut. Det var dags att åka hem, lägga sig och få en god natts sömn. Jag behövde samla tankarna och på allvar fundera över det liv som var mitt.
Jag kunde inte svara på om det jag nyss upplevt hade varit dröm eller verklighet. Men oavsett vilket – och trots att jag inte fick någon önskan uppfylld – så hade jag ändå fått något. Jag upplevde mycket starkt att jag den sista timmen fått en stor och värdefull gåva. Allt på grund av en liten blå elefant …
När jag hade släckt den sista lampan så tittade jag över mitt kontor en sista gång. Skrivbordet lystes upp av månens silverljus från fönstret. Det var ett glittrande och skrattande ljusspel som dansade mellan skuggorna på bordet. Ett ljus från ett leende klotrunt ansikte, högt uppe på en nattsvart och stjärnbeströdd himmel … där molnskyar kom och gick som i lekande tafatt …
Ett kort ögonblick tyckte jag att silverljuset lyste i klaraste och renaste blått. Det fick mig att le … sedan låste jag och åkte hem …
Novellen är en blandning av sanning och fullständigt påhitt.
Lollos Ritrum 