Wallina, född 1940. Bild från hemsidan www.wallina.nu
Jag har även hittat henne på Facebook: Wallina Konstnär
I september 1980, hösten efter att jag slutat gymnasiet, var jag hemma hos en konstnärinna med artistnamnet Wallina. Hon arbetade huvudsakligen med något som heter ”kall-emalj”.
Jag hade precis avslutat ett sommarjobb inom hemtjänsten, och var på allvar ute efter arbete. Extrapengar satt inte i vägen.
Min mamma kom hem en dag och sa att hon pratat med denna Wallina, och att hon var intresserad av att hitta någon som skulle kunna sitta modell för henne. Hon hade en dotter i min ålder, som var måttligt intresserad av att ställa upp som modell, så hon sökte efter någon annan.
Onsdagen den 10 sep gick jag alltså dit.
Hon var en mycket trevlig och sprudlande kvinna. Jag minns henne som mörk på den tiden, och inte som på bilden.
Jag skulle sitta modell för ett antal skisser hon behövde för att fullfölja en serie med tavlor som tillsammans skulle ingå som en grupp i en utställning hon hade på gång. Minns inte var den skulle vara eller vad bildgruppen blev kallad. Jag minns däremot att motiven skulle bestå av 5 bilder. En tavla med en man, och fyra tavlor av kvinnor omkring mannen. Hon berättade sin tanke med bilderna. Det hade att göra med något hon fascinerats av när hon hörde talas om det. Nämligen det att det ska finnas en insekt av något slag, där hanen kunde locka till sig honor från flera kilometers håll. Detta ville hon illustrera, fast göra den lockande hanen till en mänsklig gestalt istället.
Jag fick sitta på golvet på en filt, i bara trosorna och med en värmefläkt igång för att inte frysa … och under ett antal timmar satt jag i olika poser som Wallina instruerade mig till medan hon skissade för glatta livet.
Jag var lite nervös, för jag hade aldrig gjort något liknande … men Wallina fick mig att slappna av med sitt familjära småprat. Det blev en ganska trevlig stund.
Nedan visar jag exempel på hennes tavlor, dels en som jag hittade i galleriet på hennes hemsida, och dels en som jag hittade på hemsidan för Stockholms Auktionsverk Online. Dessa har inget att göra med dem motiv som jag satt modell för. Jag fick tyvärr aldrig se resultatet av det …
Men, jag blev väldigt förtjust i det uttryck som kall-emaljen åstadkommer, med resultat av mustig glans och färg.
Bild från Wallinas hemsida.
En tavla från Stockholms Auktionsverk.
Också från Stockholms Auktionsverk.
Lollos Ritrum 
Tänkte skriva; så underligt, men det är det ju inte alls. Jag träffade denna Wallina runt 90-91 tror jag. Då var hon som du säger, mörkhårig.
Jag var och hälsade på en god vän i Vaxholm och hon i sin tur var väldigt förtrogen med Wallina. Min kompis hade en tavla som kallades Brunnsgubben. En flicka som sitter och tittar ner i en brunn.
Wallinas ”djur” som hon placerade i samma riktning, hade ALLTID en ensam som gick mot strömmen s.a.s. (hennes signum på den tiden)
Det var hon som med kraft sade åt mig när jag gnällde om att jag inte ”fick till” mina prästkragar som jag ville: DU KAN MÅLA DINA PRÄSTKRAGAR BLÅ!
Dessa ord har sedan följt mig genom åren, idag, 27 år ca.
Sammantaget var och är Wallina en superkonstnär och en underbar människa. Hennes tavlor säljs ända bort till Japan. De älskar hennes tavlor och betalar utan prut hundratusen kronor för dem. Hon har verkligen lyckats.
De va de och annars hoppas jag att du trivs med din nya blogg. Det gör jag ❤
GillaGilla
Roligt och trevligt igenkännande, men som du säger … kanske inte direkt underligt. 🙂
När jag satt modell för henne bodde hon i Katrineholm (men det har jag inte hittat någon information om). Hennes dotter var skolkamrat med mig. Jag visste att jag hade sett henne i korridorerna på skolan då jag fick se foton på henne och höra informationen från Wallina själv. Jag tror, efter att jag sökt en del på nätet, att kanske hennes dotter också blivit konstnär. Det här skulle kunna vara hon, men jag är absolut inte säker … Känner en aning av igenkännande i hennes foto, men det kan vara inbillning.
Som sagt, Wallina är/var en fantastisk konstnär, och människa. En sann energigivare. Hon sa till mig: ”Rita på allt du kommer över och så fort du kommer åt, även om det bara är med gaffeln på restaurangservetten eller med pinnen i sanden!”. Hon sa också, ”Det behöver inte kosta pengar att skapa!” och tipsade mig sedan att gå till tidningstryckeriet och höra om de hade avlagda pappersrullar. De där som det blir spill på och som bara ska slängas. För som hon sa, det är tecknandet som betyder allt, inte slutresultatets kvalité.
Jag har fortfarande lite gulnat papper kvar på rullen jag fick från Katrineholmskuriren 😉
Det skulle vara väldigt roligt att träffa henne igen 🙂
Wallina var vad jag vet ensamstående med sin dotter på den tiden. Jag minns att jag tänkte på hur fantastiskt det måste vara att växa upp med all kreativitet och energi omkring sig. Att ha en nära relation med en konstnärlig och positiv förälder genom hela sin uppväxt.
Än så länge trivs jag jättebra med min nya ”hemsida” (inte blogg i normal mening), och jag blir superglad om du och andra som kommer hit också gör det 🙂
Nu blev jag så inspirerad av din respons om Wallina att jag fick lust att måla blå prästkragar, eller blå elefanter … Hoppas att inspirationen sitter i när jag kommer hem ikväll, men det brukar var kört då … 😛
Kramis ❤ ❤
GillaGillad av 1 person